BLOGG B: ETIK I MEDIERNA

Enligt de pressetiska reglerna ska man noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd och att man ska avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Man ska heller inte framhäva berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. Man ska även iaktta försiktighet vid publicering av bilder och namn.  

http://po.se/regler/pressetiska-regler

Vad utgör ett allmänintresse?

En vanlig definition av allmänintresse är ”den information som medborgaren i ett öppet och demokratiskt samhälle har rätt att ta del av”. Det är alltså en viktig händelse som läsare bör få ta del av. Här är det skillnad om en folkvald politiker begår ett brott eller en okänd medborgare. Det är av större allmänintresse om en politiker snattar i en butik än om en okänd medborgare gör det och därför är det troligt att politikern publiceras med namn och bild. Jag förmodar att vad som anses ingå i begreppet allmänintresse skiljer sig åt beroende på om man arbetar för en traditionell dagstidning som DN eller en skvallertidning som Se & Hör. Att publicera snaskiga bilder på en känd artist som är otrogen faller nog inte under kategorin allmänintresse, men däremot kan det naturligtvis finnas ett allmänt intresse hos befolkningen för att de är nyfikna och vill se och läsa om den kända artistens snedsteg. Just detta om skillnaden mellan allmänintresse och det som intresserar allmänheten tar Björn Häger upp i boken ”Reporter: en grundbok i journalistik”.

Exempel på vad som ansetts utgöra allmänintresse och inte

Ett fall som ansågs utgöra allmänintresse var publicering av namn på Mijailo Mijailovic som då var misstänkt för mordet på Anna Lindh. Fallet avgjordes hos Pressens Opinionsnämnd efter att Mijailovic PO-anmälde publiceringen som skedde i Dagens Nyheter och några andra tidningar. Han ansåg inte att det var rimligt att namnge honom vid den här tidpunkten då han ännu inte var dömd för brottet. Dagens Nyheter menade att det fanns ett allmänintresse att få veta vem som satt häktad för mordet på vår utrikesminister. Och detta oavsett om han dömdes i domstol som skyldig eller inte.

I ett annat ärende gällande mordet på Anna Lindh fälldes Expressen i Pressens Opinionsnämnd för publicering av en mängd bilder på när den knivskurna Anna Lindh fördes bort på bår. Även om det fanns ett stort allmänintresse i det inträffade var bildpubliceringarna på grund av iögonenfallande omfattning och påträngande närgångenhet oförenliga med pressetikens krav på hänsyn till brottsoffer och deras anhöriga.

http://www.po.se/faellningar/faellda-aerenden/250-anna-lindh-publicering-klandras

Expressen fälldes vidare i ett annat fall då de namngav Ola Lindholm, barnprogramledare i SVT och chefredaktör för Kamratposten, och skrev på förstasidan att han hade blivit tagen för knark. Det stod vidare att Lindholm var misstänkt för narkotikabrott. Lindholm hade i samband med en fotbollsmatch fått lämna urinprov då polisen på plats uppfattade honom som narkotikapåverkad. Urinprovet skickades till Statens kriminaltekniska laboratorium för analys och svaret skulle dröja två veckor. Ola Lindholm anmälde själv fallet och menade att publiceringen hade orsakat honom enorm personlig och professionell skada. Han hade bland annat förlorat båda sina jobb på grund av detta. Expressen hävdade å sin sida att allmänintresset kring det inträffade var stort eftersom Lindholm arbetade för och med barn. 

Pressens Opinionsnämnd fällde tidningen för att ha brutit mot god publicistisk sed.

http://www.po.se/faellningar/faellda-aerenden/506-ola-lindholm-namngavs-innan-det-fanns-belaegg-foer-hans-skuld

Gränsdragningar och den personliga integriteten

Jag anser att skyddet för den personliga integriteten borde väga starkt och det ska snarare vara regel än undantag att man INTE publicerar namn och bild. Om uppgifterna ska publiceras i ett pågående polisiärt ärende bör publiceringen ske i samarbete med polisen. Jag håller inte med Sten Hadenius. Det är polisens roll att lösa brott, inte massmediernas eller allmänhetens. Publicering av namn och bild får inte försvåra polisens eller åklagarens arbete t ex att värdet i en vittneskonfrontation minskar p.g.a. att bild på den misstänkte har figurerat i media.

När det gäller mordet på den homosexuella mannen som diskuteras i programmet Medierna anser jag inte att det var relevant att varken publicera den mördades sexuella läggning eller de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet i ett så tidigt skede. Inte ens polisen ansåg i det skedet att det fanns något som tydde på hatbrott, även om de inte uteslut den teorin. Aftonbladet ville väl skapa en sensationsnyhet och skulle de ha väntat tills teorin var bekräftad skulle samtliga medier gå ut med samma information och det sensationella värdet för Aftonbladet skulle utebli.

När det gäller andra gränsdragningsfall tänker jag på att innan Mijailo Mijailovic greps för mordet på Anna Lindh var det en annan man som var misstänkt på den lägre misstankegraden. Flera tidningar valde att publicera privata detaljer om den misstänkte och hans namn förekom också i media. Detta ledde senare till ett tryckfrihetsmål som gick ända upp till Högsta domstolen. Visst kanske man kan hävda att allmänintresset var stort på grund av att det var ett ministermord, men samtidigt måste man tänka på vilka förödande konsekvenser det kan få för en person att bli felaktigt utpekad för ett sådant brott. Här anser jag att man definitivt skulle ha avvaktat med publiceringen av uppgifterna.

http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article3154698.ece

Vad gäller fallet med Ola Lindholm var det knappast något grovt narkotikabrott han var misstänkt för och det hade gott och väl i det skedet räckt med att skriva ”den kända barnprogramledaren” istället för att namnge honom. Jag tycker att man måste väga in vilka konsekvenser det kan få för personen när man namnger denne.

/Mia Kim