Enligt de pressetiska
reglerna ska man noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd och
att man ska avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse
kräver offentlig belysning. Man ska heller inte framhäva berörda personers etniska ursprung, kön,
nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell
läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. Man
ska även iaktta försiktighet vid publicering av bilder och namn.
Vad utgör ett allmänintresse?
En vanlig definition av
allmänintresse är ”den information som medborgaren i ett öppet och demokratiskt
samhälle har rätt att ta del av”. Det är
alltså en viktig händelse som läsare bör få ta del av. Här är det skillnad om
en folkvald politiker begår ett brott eller en okänd medborgare. Det är av
större allmänintresse om en politiker snattar i en butik än om en okänd
medborgare gör det och därför är det troligt att politikern publiceras
med namn och bild. Jag förmodar att vad som anses ingå i begreppet
allmänintresse skiljer sig åt beroende på om man arbetar för en traditionell
dagstidning som DN eller en skvallertidning som Se & Hör. Att publicera
snaskiga bilder på en känd artist som är otrogen faller nog inte under kategorin
allmänintresse, men däremot kan det naturligtvis finnas ett allmänt intresse
hos befolkningen för att de är nyfikna och vill
se och läsa om den kända artistens snedsteg. Just detta om skillnaden
mellan allmänintresse och det som intresserar allmänheten tar Björn Häger upp i
boken ”Reporter: en grundbok i journalistik”.
Exempel på vad som ansetts utgöra allmänintresse och inte
Ett fall som ansågs utgöra
allmänintresse var publicering av namn på Mijailo Mijailovic som då var
misstänkt för mordet på Anna Lindh. Fallet avgjordes hos Pressens Opinionsnämnd
efter att Mijailovic PO-anmälde publiceringen som skedde i Dagens Nyheter och
några andra tidningar. Han ansåg inte att det var rimligt att namnge honom vid
den här tidpunkten då han ännu inte var dömd för brottet. Dagens Nyheter menade
att det fanns ett allmänintresse att få veta vem som satt häktad för mordet på
vår utrikesminister. Och detta oavsett om han dömdes i domstol som skyldig
eller inte.
I ett annat ärende gällande mordet
på Anna Lindh fälldes Expressen i Pressens Opinionsnämnd för publicering av en
mängd bilder på när den knivskurna Anna Lindh fördes bort på bår. Även om det
fanns ett stort allmänintresse i det inträffade var bildpubliceringarna på
grund av iögonenfallande omfattning och påträngande närgångenhet oförenliga med
pressetikens krav på hänsyn till brottsoffer och deras anhöriga.
Expressen fälldes vidare i ett annat
fall då de namngav Ola Lindholm, barnprogramledare i SVT och chefredaktör för
Kamratposten, och skrev på förstasidan att han hade blivit tagen för knark. Det
stod vidare att Lindholm var misstänkt för narkotikabrott. Lindholm hade i
samband med en fotbollsmatch fått lämna urinprov då polisen på plats uppfattade
honom som narkotikapåverkad. Urinprovet skickades till Statens kriminaltekniska
laboratorium för analys och svaret skulle dröja två veckor. Ola Lindholm
anmälde själv fallet och menade att publiceringen hade orsakat honom enorm
personlig och professionell skada. Han hade bland annat förlorat båda sina jobb
på grund av detta. Expressen hävdade å sin sida att allmänintresset kring det
inträffade var stort eftersom Lindholm arbetade för och med barn.
Pressens
Opinionsnämnd fällde tidningen för att ha brutit mot god publicistisk sed.
Gränsdragningar
och den personliga integriteten
Jag anser att skyddet för den personliga
integriteten borde väga starkt och det ska snarare vara regel än undantag att
man INTE publicerar namn och bild. Om uppgifterna ska publiceras i ett pågående
polisiärt ärende bör publiceringen ske i samarbete med polisen. Jag håller inte
med Sten Hadenius. Det är polisens roll att lösa brott, inte massmediernas
eller allmänhetens. Publicering av namn och bild får inte försvåra polisens eller
åklagarens arbete t ex att värdet i en vittneskonfrontation minskar p.g.a. att
bild på den misstänkte har figurerat i media.
När
det gäller mordet på den homosexuella mannen som diskuteras i programmet Medierna
anser jag inte att det var relevant att varken publicera den mördades sexuella
läggning eller de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet i ett så
tidigt skede. Inte ens polisen ansåg i det skedet att det fanns något som tydde
på hatbrott, även om de inte uteslut den teorin. Aftonbladet ville väl skapa en
sensationsnyhet och skulle de ha väntat tills teorin var bekräftad skulle
samtliga medier gå ut med samma information och det sensationella värdet för
Aftonbladet skulle utebli.
När
det gäller andra gränsdragningsfall tänker jag på att innan Mijailo Mijailovic
greps för mordet på Anna Lindh var det en annan man som var misstänkt på den
lägre misstankegraden. Flera tidningar valde att publicera privata detaljer om
den misstänkte och hans namn förekom också i media. Detta ledde senare till ett
tryckfrihetsmål som gick ända upp till Högsta domstolen. Visst kanske man kan
hävda att allmänintresset var stort på grund av att det var ett ministermord,
men samtidigt måste man tänka på vilka förödande konsekvenser det kan få för en
person att bli felaktigt utpekad för ett sådant brott. Här anser jag att man
definitivt skulle ha avvaktat med publiceringen av uppgifterna.
Vad
gäller fallet med Ola Lindholm var det knappast något grovt narkotikabrott han
var misstänkt för och det hade gott och väl i det skedet räckt med att skriva ”den
kända barnprogramledaren” istället för att namnge honom. Jag tycker att man
måste väga in vilka konsekvenser det kan få för personen när man namnger denne.
/Mia
Kim
