BLOGG D: THE ELEMENTS OF JOURNALISM

Journalisters och medias roll tycker jag i grunden handlar om att sprida information och att granska de som har makten i samhället. På det sättet kan människor få möjlighet att bilda sig en uppfattning och skapa en egen åsikt i sakfrågor. Journalistiken är därmed en viktig grundpelare i demokratin och därför är det av vikt att det som förmedlas är opartiskt och objektivt. Men medias roll har förändrats i och med internet och sociala medier. Kovach och Rosenstiel skriver:

”When information is abundant and available all the time everywhere, a new relationship between the press and the public needs to be formed. […] Where once the role was simply providing information as a tool of self-governance, it now becomes a role to provide citizens with the tools they need to extract knowledge for themselves from the undifferentiated flood of rumor, propaganda, gossip, fact, assertion, and allegation the communications system now produces” (Kovach och Rosenstiel 2007, s 247).

“The new journalist is no longer deciding what the public should know-this was the classic role of gatekeeper. He or she is helping audiences make order out of it. This does not mean simply adding interpretation or analysis to news reporting. The first task of the new journalist/sense maker, rather, is to verify what information is reliable and then order it so people can grasp it efficiently” (Kovach och Rosenstiel 2007, s 19).  

Det blir väldigt svårt för media att uppfylla denna roll om de inte är opartiska och styrs av enskilda ekonomiska eller politiska intressen. Det är ett hot mot den goda journalistiken, och i förlängningen, även mot demokratin om vinstdrivande företag eller stora mediajättar får allt för stor makt över media. De kan då varken uppfylla punkt 4 eller 5 i det som kännetecknar god journalistik i listan som Kovach och Rosenstiel har kommit fram till.

4/Its practitioners must maintain an independence from those they cover. 
5/It must serve as an independent monitor of power. 

Förutom att det skulle vara mediernas roll att lotsa allmänheten genom informationsbruset anser jag att lättillgängligheten på information också kräver mer av mottagaren (allmänheten) att idag själv kritiskt granska källorna. Allmänheten har större valmöjligheter när det gäller vilka nyheter de vill ta del av och kan aktivt själv söka reda på mer information från till exempel utländska nyhetsförmedlare, men desto viktigare blir det att kontrollera källorna. Med gammelmedia fick man mer nöja sig med det man matades med så att säga.

Sociala medier

Sociala medier och gammelmedia agerar både sida vid sida och integrerat. I och med internet och användning av sociala medier sprids information mycket snabbt och vi kan ta del av nyheter mycket snabbare idag än tidigare. Avståndet mellan en händelses skeende tills vi får ta del av det har minskat drastiskt. Vi behöver inte längre vänta till Rapport-sändningen på tv eller vänta på att få morgondagens tidning för att ta del av information om händelser. Det innebär att nyhetssajter har behövt anpassa sig till kravet på att vara snabba, helst snabbast. Det medför att de måste fatta snabbare beslut om vad som ska förmedlas och kanske inte heller har tid att granska och kontrollera källor på samma sätt som tidigare.

”Technology is transforming citizens from passive consumers of news produced by professionals into active participants who can assemble their own journalism from disparate elements” (Kovach och Rosenstiel 2007, s 19).

Genom sociala medier kan vem som helst numera nå ut med budskap, åsikter och information på ett sätt som tidigare var förunnat journalister. En okänd persons åsikter kan över en natt nå ut till tusentals människor och möjligheten för vem som helst att bli en opinionsbildare är förmodligen större idag. För att förstå kraften och vikten av de sociala medierna räcker det med att titta på Kina där Facebook och Twitter inte är tillåtet att användas (förutom i Shanghai) eller Turkiet där Twitter tillfälligt stängdes ner. Det är bra att det blir lättare för vanliga människor att nå ut med åsikter och information, men det finns förstås en fara i att enskilda inte har samma ansvar för vad som skrivs som tidningarna. På sociala medier kan människor dessutom gömma sig bakom alias och vara anonym och lättare komma undan med kränkningar och osanningar.

Samtidigt som det är lättare för enskilda att nå ut via sociala medier, verkar den rätten (och därmed yttrandefriheten) begränsas för journalister, i varje fall i USA, där journalister har sparkats från sina jobb för att de har uttryckt åsikter på privata bloggar som inte ligger i linje med deras arbetsgivares (Kovach och Rosenstiel 2007, s 124).

Enskilda journalisters makt har nog ökat i och med användningen av sociala medier. Nu sprids enskilda krönikor, debattinlägg m.m. väldigt snabbt och till många på ett sätt som inte skedde tidigare. Det gäller inte bara journalister utan enskilda opinionsbildare överhuvudtaget. Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask i DN om Reva är ett sådant exempel. Det blev den mest lästa och delade artikeln någonsin på dn.se och det öppna brevet översattes och publicerades till och med i New York Times. http://www.nytimes.com/2013/04/21/opinion/sunday/swedens-closet-racists.html?_r=0

Mindre intäkter

Digitaliseringen har gjort att människor idag tar del av väldigt mycket nyheter gratis på internet och resultatet blir att gammelmedierna får svårare ta betalt för sina tjänster. Frågan är vad det gör med kvalitén på nyhetsbevakningen och om det leder till mer sensationsnyheter och skvaller. Kanske måste medierna skära ned på antalet reportrar som finns på plats runt om i Sverige och i världen och måste själva förlita sig på andrahandskällor. Ett exempel från den senaste tiden är TV4s beslut att lägga ned samtliga lokala nyhetssändningar.

När det gäller skvaller får journalister samtidigt mycket gratis idag tack vare sociala medier eftersom kändisar skriver och postar bilder på sig själva på bloggar, Twitter och Instagram och journalisterna kan hämta mycket direkt därifrån.

Slutord

Jag tror inte att sociala medier är ett hot mot journalistiken (eller gammelmedierna) i den meningen att de skulle konkurrera ut den senare, men den goda journalistiken kanske tar lite stryk. Det innebär andra krav på journalister och journalistiken, men också på allmänheten. Jag håller med Martin Jönsson att det finns möjligheter för journalistiken att utvecklas om journalister tar till sig av det nya.

”Men om man inte utnyttjar de möjligheter som finns i teknik, bloggar och ökad publikinteraktivitet, missar man fantastiska möjligheter att utveckla även det journalistiska grundhantverket” (Martin Jönsson, SvD)

Kravet på att nyhetsförmedlingen ska vara opartisk och objektiv känns än viktigare idag när informationsflödet är så stort. Det är viktigt att det som förmedlas inte styrs av någons propaganda eller särskilda agenda. Självklart är allt som skrivs i någon mån partisk och filtrerad genom en journalist eller en redaktion. Och de flesta tidningar i Sverige står bakom en viss ideologisk inriktning även om jag tror att det mest speglas i ledarsidor, debattinlägg och krönikor. Men det verkar som att det även är viktigt för medierna själva att vara vaksamma med vad och vilka de släpper fram eftersom företag numera har insett vilken genomslagskraft ett inlägg i rätt forum kan få. Jag tänker till exempel på Mia Skäringers debattartikel i Aftonbladet som hyllades och delades över 150 000 gånger i sociala medier. Den debattartikeln anklagades senare för att utgöra smygreklam för Proviva som Mia Skäringer senare visade sig vara affischnamn för. http://www.resume.se/nyheter/reklam/2014/03/10/skaringer/

Oavsett hur journalistiken kommer att se ut framöver är det en grundbult i demokratin som jag hoppas att alla kommer att värna om.

BLOGG C: NÄR BLIR JOURNALISTIK FIKTION

”El Choco” av Markus Lutteman är en bok om att leva i fångenskap bland massmördare och knarkkungar i ett främmande land. Och att ändå på den platsen för första gången lyckas få ordning på sitt liv.

Svensken Jonas Andersson från Kungälv är fast i drog- och skuldträsket när han får ett erbjudande om att tjäna en större summa pengar genom att åka till Bolivia och transportera en väska med kokain till Sverige. I ett ögonblick av naivitet och desperation tackar han ja till erbjudandet och åker till Bolivia. Han får tillbringa några veckor där och under tiden hinner Jonas träffa en boliviansk tjej och bli kär. Tjejen, Deysi, är helt ovetande om varför Jonas är i landet och tror att han är en vanlig turist. De tar farväl och Jonas lovar att ringa från flygplatsen. Men det gör han aldrig. För där på flygplatsen El Alto i La Paz, i Bolivia, åker han fast med nästan 3 kilo kokain i väskorna. Och han hamnar på Bolivias mest ökända fängelse San Pedro och döms till åtta års fängelse. Där får han bevittna flera mord, upplopp och bråk. Han får uppleva ensamhet och gemenskap, utsatthet och brist på hjälp från svenska konsulatet och Utrikesdepartementet. Det förekommer minst lika mycket vapen och droger inne på anstalten som utanför. Varje dag handlar om överlevnad. Både genom att försöka skaffa sig mat, att vakta sin rygg, att lära sig spanska och de sociala koderna inne på fängelset och att lära sig systemet. Det mesta är möjligt bara man har pengar och kan muta rätt person. Men inne på anstalten får han också möjlighet att finna vänner, att hålla kärleken vid liv och få oväntat mycket hjälp och stöd från släktingar. Jonas blir drogfri och han gifter sig med Deysi inne på anstalten och de får två barn under tiden i fångenskap. Efter flera år och många om och men och flera hundra tusen kronor senare lyckas Jonas, Deysi och de två barnen flytta till Sverige där de lever idag.

”El Choco” är en reportagebok där handlingen varvas med mycket fakta. Fakta som rör fängelser, narkotika, politik och historia. Markus Lutteman har gjort ett gediget researcharbete och varit på plats och intervjuat en rad olika människor, tagit del av all brev-, mail- och faxkorrespondens till och från Utrikesdepartementet i ärendet, läst böcker, artiklar och dokument samt intervjuat Jonas själv ett hundratal gånger. Alla källor redovisas i slutet av boken. Just den här boken skulle jag vilja definiera som litterär journalistik, som ett fördjupande reportage på grund av all fakta och alla källor författaren redovisar. Faktadelarna utgår jag ifrån att de stämmer, men de mer skönlitterära/återberättande delarna får man ta med en liten nypa salt. Dels tror jag inte att Jonas minns alla detaljer så noggrant från alla åren i fängelset och sedan kan han i sin berättelse förvränga, förstärka, förminska eller utelämna saker. Och sedan kan författaren ha gjort en egen tolkning och spätt på saker. Författaren själv är inte närvarande i boken utan är berättad utifrån Jonas upplevelser och tankar i tredjeperson.

Jag finner större trovärdighet i ”El Choco” än ”Gömda” av Liza Marklund som jag läste för många år sedan. Där fanns inte mycket som stödde uppgifterna i boken, utan var mer en dramatisering av händelser. Den bygger på en sann historia, men kan inte tas som sanning. ”Gömda” är kanske mer skönlitteratur skrivet med journalistiska verktyg. Både Liza Marklund och hennes förläggare hävdar att ”Gömda” och ”Asyl” ska ses som romaner, inte som biografier eller reportageböcker. På omslaget till ”Gömda” står det att det är en ”en sann historia” och då är det inte konstigt att de flesta har uppfattat den som en dokumentärroman. Liza Marklund säger emot sig själv också när hon skriver sitt försvarstal då hon först skriver att böckerna är romaner och sedan skriver hon:

”Hon hävdar att ”Gömda” var min stora genombrottsbok, att jag har byggt hela min karriär på den. Det är inte sant. ”Gömda” sålde ingenting när den först publicerades. Den började sälja först efter att jag skrivit två bästsäljande deckare vilka är betydligt mer framgångsrika än dokumentärromanerna."

http://www.piratforlaget.se/2009/01/11/liza-marklund-svarar-pa-kritiken-fakta-och-logner-om-%E2%80%9Dgomda%E2%80%9D-och-%E2%80%9Dasyl%E2%80%9D/

http://www.publicistklubben.se/2009/01/20/referat-fran-gomda-debatten/

Jag tror att man måste se reportageböcker för vad de är. De är en blandning av journalistik och skönlitteratur och ger läsaren en möjlighet att få en fördjupad inblick i ett människoöde och ett samhällsproblem. Ibland är de kanske tänkta som ett inlägg i en politisk debatt. Björn Häger skriver att ”Journalistikens främsta åtagande är att förmedla sanningen” (Reporter: En grundbok i journalistik, 2009, sid 24).  Det går inte att ställa samma journalistiska krav på dessa böcker som på ett reportage eller nyhetsartikel i en tidning. Men de bör hålla sig så nära sanningen som möjligt anser jag och man bör värna om källskyddet och vara källkritisk. Vare sig det gäller reportageböcker eller faktaböcker kan det skapa problem om författaren gör dålig research och hamnar alltför långt från sanningen eller rentav skriver felaktigheter som har förekommit med Paul Frigyes bok om Jan Guillou (”Höjd över varje misstanke”) eller Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är också en lögn”.

Fördelen med reportageböcker och new journalism är att böckerna gestaltas och dramatiseras och därmed riskerar de inte att bli tråkiga att läsa. Det här är ett sätt att nå ut med ett budskap och information på ett mer lättillgängligt sätt till en större skara människor. Att göra fiktion av fakta. De ger också en möjlighet att nyansera och fördjupa sig i situationer och omständigheter som man annars inte skulle få plats att göra i ett reportage som mer är begränsat till sin form och sina antal tecken.

Björn Häger skriver just att reportage är en egen genre i böckernas värld där författaren samlar in fakta och sedan använder skönlitteraturens formgrepp i framställningen (Reporter: En grundbok i journalistik, 2009, sid 46).

Nackdelen och risken är om böckerna tenderar att gå för mycket åt fiktion och skönlitteratur. Eftersom sådana här böcker ofta vill belysa ett problem eller skapa opinion är det viktigt att sakfrågorna stämmer. Personligen brukar jag inte finna reportageböcker som så stora läsupplevelser eftersom jag tycker att de rent skönlitterärt är så dåligt skrivna.

Jag håller med Jan Gradvall att new journalism kan ge det bästa av två världar, men också det sämsta av två världar när kvällstidningar tummar på gränserna för sanning för att skapa sensationsnyheter.

BLOGG B: ETIK I MEDIERNA

Enligt de pressetiska reglerna ska man noga överväga publicitet som kan kränka privatlivets helgd och att man ska avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning. Man ska heller inte framhäva berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. Man ska även iaktta försiktighet vid publicering av bilder och namn.  

http://po.se/regler/pressetiska-regler

Vad utgör ett allmänintresse?

En vanlig definition av allmänintresse är ”den information som medborgaren i ett öppet och demokratiskt samhälle har rätt att ta del av”. Det är alltså en viktig händelse som läsare bör få ta del av. Här är det skillnad om en folkvald politiker begår ett brott eller en okänd medborgare. Det är av större allmänintresse om en politiker snattar i en butik än om en okänd medborgare gör det och därför är det troligt att politikern publiceras med namn och bild. Jag förmodar att vad som anses ingå i begreppet allmänintresse skiljer sig åt beroende på om man arbetar för en traditionell dagstidning som DN eller en skvallertidning som Se & Hör. Att publicera snaskiga bilder på en känd artist som är otrogen faller nog inte under kategorin allmänintresse, men däremot kan det naturligtvis finnas ett allmänt intresse hos befolkningen för att de är nyfikna och vill se och läsa om den kända artistens snedsteg. Just detta om skillnaden mellan allmänintresse och det som intresserar allmänheten tar Björn Häger upp i boken ”Reporter: en grundbok i journalistik”.

Exempel på vad som ansetts utgöra allmänintresse och inte

Ett fall som ansågs utgöra allmänintresse var publicering av namn på Mijailo Mijailovic som då var misstänkt för mordet på Anna Lindh. Fallet avgjordes hos Pressens Opinionsnämnd efter att Mijailovic PO-anmälde publiceringen som skedde i Dagens Nyheter och några andra tidningar. Han ansåg inte att det var rimligt att namnge honom vid den här tidpunkten då han ännu inte var dömd för brottet. Dagens Nyheter menade att det fanns ett allmänintresse att få veta vem som satt häktad för mordet på vår utrikesminister. Och detta oavsett om han dömdes i domstol som skyldig eller inte.

I ett annat ärende gällande mordet på Anna Lindh fälldes Expressen i Pressens Opinionsnämnd för publicering av en mängd bilder på när den knivskurna Anna Lindh fördes bort på bår. Även om det fanns ett stort allmänintresse i det inträffade var bildpubliceringarna på grund av iögonenfallande omfattning och påträngande närgångenhet oförenliga med pressetikens krav på hänsyn till brottsoffer och deras anhöriga.

http://www.po.se/faellningar/faellda-aerenden/250-anna-lindh-publicering-klandras

Expressen fälldes vidare i ett annat fall då de namngav Ola Lindholm, barnprogramledare i SVT och chefredaktör för Kamratposten, och skrev på förstasidan att han hade blivit tagen för knark. Det stod vidare att Lindholm var misstänkt för narkotikabrott. Lindholm hade i samband med en fotbollsmatch fått lämna urinprov då polisen på plats uppfattade honom som narkotikapåverkad. Urinprovet skickades till Statens kriminaltekniska laboratorium för analys och svaret skulle dröja två veckor. Ola Lindholm anmälde själv fallet och menade att publiceringen hade orsakat honom enorm personlig och professionell skada. Han hade bland annat förlorat båda sina jobb på grund av detta. Expressen hävdade å sin sida att allmänintresset kring det inträffade var stort eftersom Lindholm arbetade för och med barn. 

Pressens Opinionsnämnd fällde tidningen för att ha brutit mot god publicistisk sed.

http://www.po.se/faellningar/faellda-aerenden/506-ola-lindholm-namngavs-innan-det-fanns-belaegg-foer-hans-skuld

Gränsdragningar och den personliga integriteten

Jag anser att skyddet för den personliga integriteten borde väga starkt och det ska snarare vara regel än undantag att man INTE publicerar namn och bild. Om uppgifterna ska publiceras i ett pågående polisiärt ärende bör publiceringen ske i samarbete med polisen. Jag håller inte med Sten Hadenius. Det är polisens roll att lösa brott, inte massmediernas eller allmänhetens. Publicering av namn och bild får inte försvåra polisens eller åklagarens arbete t ex att värdet i en vittneskonfrontation minskar p.g.a. att bild på den misstänkte har figurerat i media.

När det gäller mordet på den homosexuella mannen som diskuteras i programmet Medierna anser jag inte att det var relevant att varken publicera den mördades sexuella läggning eller de misstänktas religiösa och etniska tillhörighet i ett så tidigt skede. Inte ens polisen ansåg i det skedet att det fanns något som tydde på hatbrott, även om de inte uteslut den teorin. Aftonbladet ville väl skapa en sensationsnyhet och skulle de ha väntat tills teorin var bekräftad skulle samtliga medier gå ut med samma information och det sensationella värdet för Aftonbladet skulle utebli.

När det gäller andra gränsdragningsfall tänker jag på att innan Mijailo Mijailovic greps för mordet på Anna Lindh var det en annan man som var misstänkt på den lägre misstankegraden. Flera tidningar valde att publicera privata detaljer om den misstänkte och hans namn förekom också i media. Detta ledde senare till ett tryckfrihetsmål som gick ända upp till Högsta domstolen. Visst kanske man kan hävda att allmänintresset var stort på grund av att det var ett ministermord, men samtidigt måste man tänka på vilka förödande konsekvenser det kan få för en person att bli felaktigt utpekad för ett sådant brott. Här anser jag att man definitivt skulle ha avvaktat med publiceringen av uppgifterna.

http://www.dagensmedia.se/nyheter/print/dagspress/article3154698.ece

Vad gäller fallet med Ola Lindholm var det knappast något grovt narkotikabrott han var misstänkt för och det hade gott och väl i det skedet räckt med att skriva ”den kända barnprogramledaren” istället för att namnge honom. Jag tycker att man måste väga in vilka konsekvenser det kan få för personen när man namnger denne.

/Mia Kim

Nyhetsvärdering

En av veckans nyheter som jag har valt är denna:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/vill-inte-vara-pappa-till-tvillingar/

I korthet handlar nyheten om ett par som fått embryon inplanterade vilket resulterade i tvillingar. Nu vill pappan avsäga sig faderskapet eftersom han hävdar att han endast har samtyckt till ETT barn.

Det här är egentligen inte en nyhet som berör den stora massan. Det är ingen naturkatastrof eller annat som kan sägas vara av allmänintresse. Enligt Bengt Johanssons studie ”Vid nyhetsdesken” framgår att nyheter som är skildras sensationellt och är dramatiskt är mer avgörande för vad som publiceras jämfört med händelser som ökar människors insikt och kunskaper om omvärlden. Kraven på att en nyhet ska fånga publiken har också blivit starkare.

Det är första gången ett sådant här fall når domstolen och är ur prejudikatssyfte intressant och det kan vara ett argument som talar emot ”sensationsnyheten”. Det börjar bli allt vanligare att barn kommer till med hjälp av konstgjord befruktning av olika varianter, så på det sättet kan man väl säga att nyheten trots allt kan beröra en hel del människor. Men trots allt kommer flesta barn till på naturlig väg och även om de inte gör får det väl ändå sägas lite exceptionellt att vilja avsäga faderskapet från sina egna barn bara för att man bara ingick avtal om ett barn.

Nu är inte DN beroende av lösnummerförsäljning på samma sätt som kvällstidningarna, men jag tror ändå att den här nyheten är vald utifrån att den intresserar publiken snarare än att den skulle vara viktig. Jag har inte kollat om kvällstidningarna har skrivit om det här fallet, men jag kan tänka mig att om de skulle göra det skulle de dramatisera det ytterligare genom kanske tillspetsning. Här håller ändå artikeln till det sakliga.

Nästa nyhet är en typisk sådan som finns i en kvällstidning som är beroende av lösnummerförsäljning och är förmodligen utvald för att den tros attrahera publiken snarare än att det skulle vara en viktig nyhet som ska informera om något.

http://www.expressen.se/nyheter/estelle-kan-vara-pa-plats-nar-kusinen-fods/

Som framgår av Bengt Johanssons studie ”Vid nyhetsdesken” ökar kraven på att nyheter ska vara billiga att producera samtidigt som de attraherar en stor publik. Här verkar det ha räckt för journalisten att gå in på hovets hemsida och möjligen ringa något samtal till hovet. 

Ingenting i den här artikeln ger heller några absoluta svar utan verkar mest baserat på antaganden. Antaganden om att kungaparet, samt Victoria, Daniel och Estelle kommer att vara på plats i New York när Prinsessan Madeleine ska föda sitt barn.

Det här är också en typisk nyhet som handlar om en viktig/känd person och därför troligen attraherar många läsare per automatik utan att de har behövt skildra nyheten som sensationell. Möjligtvis kan den falla in under ”oväntad” om man menar att det var oväntat att kungafamiljen och skulle befinna sig på plats i New York vid nedkomsten. Intresseväckande nyhet snarare än viktig nyhet är det i allra högsta grad frågan om här.